jag får ofta frågan om hur det är att bo på samma boende som personer med en utvecklingsstörning.

det är klart att det var en omställning då jag flyttade hit, nu har jag bott här 2½ år och jag lägger inte ens märke till det, de har blivit som en stor familj. alla som bor här är omtänksamma och underbara. kämpar fortfarande med översättningen från varje individs språk till mitt, men kan det nästan flytande. hur underbart är det inte att komma till den gemensamma lokalen och bli överöst med kramar?

jag bor tillsammans även med personer från rättpsyk och andra med någon form av psykisk nedsättning. jag har planerat att bo här en jävligt lång tid framöver. notera att alla har egna lägenheter och sedan finns en gemensam lokal. ingen är aggresiv eller påträngande. bara helt jävla underbara.

dagen börjar bra. ny dosett, sedan gick jag ut på byn. använde ett av mina säkerhetsbeteenden. hög musik. gick på bankerna och samlade inte småkronor.´till kattmat och cigaretter. jag brukar inte våga gå ut själv men idag var jag tvungen och överträffade mig själv. ingen panik.

nu när jag är på benen så ska jag ge mig på kylen, rensa och rengöra. diska och dammtorka. rensa avlopp och städa badrummet då jag och karln är lovade ett badkar inom de närmaste dagarna.och givetvis skriva. funderar på att måla med oljefärg, som jag hatar. nåväl.

det kommer sällan, men idag känns som en väldig produktiv dag.
än så länge.

och jag faller tillbaka i det. jag trodde att jag skulle klara av pressen men kroppen sviker. jag känner mig svag och deprimerad och spenderar dagen i soffan under tre täcken och tjocka kläder med en hink bredvid mig. jag fryser och är förbannad på mig själv. mot kvällen lugnade det sig litet och jag tog mig till den gemensamma lokalen där jag blev överöst av kramar från brukarna.

hade planerat att gå på en föreläsning men kroppen sade ifrån. blivit lovad ett badkar av vaktmästaren och längtar. imorgonbitti kommer medicinkvinnan med veckans dosett och jag hoppas att jag är på benen.

jag måste ta mig upp. inte för att jag vill och borde.
utan för att jag vill och måste.

jag har spenderat dagen i samlingslokalen med mycket tålmodig personal. det mörknar inuti allt mer för varje dag. det är tomt och tyst. allting blir mer och mer overkligt för varje dag och ensamheten tär. jag omges av underbara personer i samlingslokalen, klippte luggen och kedjerökte med en brukare, prata hockey med en annan, men det är aldrig tillräckligt. gamla sår rivs upp och jag röker mer än någonsin.

 

jag vill inte leva mitt liv när det saknar riktning.

för en person som aldrig varit mått psykiskt dåligt - kan det tyckas skrämmande att möta. för mig som mått dåligt hela mitt liv är det friska livet otroligt skrämmande, men samtidigt ser jag nyfiket på det. isoleringen är det värsta - att bryta den är otroligt svårt. jag upptäcker hur höga träden är, hur stor himlen är hur mycket snö som kommit och alla människor,

och sedan är det ovissheten. jag är van vid en isolerad vardag och dess rutiner, men har ingen aning om hur det skulle ändras vid ett tillfrisknande. men det sker gradvis - det verkar omöjligt att stiga ur sängen och vara friskhetsförklarad. utan bit för bit smyger det sig in. jag har en otroligt lång väg att vandra.

jag måste erkänna att ibland drar jag mig tillbaka in i min kokong. min trygghet.
jag behöver försvinna ibland.

jag vet inte varför jag slutade skriva. ingen blogg inga noveller ingen dagbok. jag tror att det verkade vara en sådan tragik. det har hänt mycket de senaste månaderna och jag bestämde att inte dela med mig av det.

jag vägrade klä av mig inför er.
men det är nu det börjar om.

ett år förlovad med Daniel nu.
äntligen funnit det jag letat efter!